Robban modellen del 1

Jag vill dela med mig av mina livsprioriteringar, varför då?

- För jag upplever att jag ofta tänker lite olikt många andra i min sociala kontext, och hoppas mina tankar och idéer kan intressera och inspirera andra.

- Jag söker efter likasinnade som jag kan ha utbyte med som också funderar kring dessa frågor…

Jag kallar mitt sätt att leva för ”Robban-modellen”, genom att göra det till en modell försöker jag paketera det och kan bryta ner det i delar. Det blir lättare att strukturera, förklara och utveckla mina tankar då.

Nya Zeeland ger mig tid att reflektera och titta lite utifrån på mitt svenska liv, jag har lagt en del tankeverksamhet på att resonera med mig själv om vilket liv jag vill leva, vad som är viktigt och min prio osv. Jag känner ett behov av att bestämma och skriva ner det så jag kan titta på det och säga - ja detta är min åsikt.

Först lite Bakgrund

För mig kommer insikterna ofta i sjok eller i stora steg snarare än sakta krypande. En av de största insikterna kom för sådär 15 år sedan. När jag tittar tillbaka så är samtliga av de största insikterna sprungna ur dialog med andra, vänner eller inspiratörer utanför min vänkrets. Det i sig är intressant och gör att jag vet att jag inte är en ensamvarg som klurar ut saker själv på kammaren utan får mina stora insikter i mötet med andra. (gjort att jag fokuserar mkt på att möta andra)

Den här gången för sådär 15 år sedan så hade jag ett ögonöppnande samtal med min vän Mattias som just då var lite rutten på att tillbringa nästan 4h om dagen med pendling till Strängnäs. Vi var båda karriärister och hade bra jobb, Mattias som ingenjör och chef med mkt ansvar osv. Jag hade gjort bra karriär på mitt jobb och var den yngsta chefen i divisionsledningen någonsin, jag blev headhuntad som VD för ett annat bolag och så långt var allt bra. Jag var så en ”socialdemokratisk dröm” då jag växt upp i ett tryggt arbetarhem och gjort en klassresa hela vägen till VD för ett tjänsteföretag i ena Hötorgsskrapan…

Men jag är så evigt tacksam för den insikt Mattias och min diskussion gav: Är det här målet? Är det här livet vi vill ha? Kommer ihåg Mattias beskrivning som lät typ ”I det lurade medelklassliv vi försöker leva har vi precis råd att skaffa alla prylar men inte tid att använda dem. Ta bara alla tvåtakts och fyrtaktsmotorer jag äger, de skulle må bra av en halvdags kärlek och service per år för att må bra och fungera. Bara där är en av 6 semesterveckor borta!” Mattias valde efter mkt övervägande att hoppa av och la upp ett helt annat liv med andra prio, jag blev helt matt av beslutsvånda. Jag var bara 30+ och hade fått denna insikt, något jag måste agera på, kände jag starkt.

Jag hade ryckts med av min studieomgivning där alla pluggade vidare och bestämt mig för en akademisk och affärsmässig karriär. Som jag sagt från barnsben så ville jag jobba med huvudet på dagarna och kroppen på fritiden. Men just tiden för allt annat jag ville göra fanns inte där, det var helt otänkbart för mig att ha typ 5v semester. Jag hade alltid lyckats komma loss och bokstavligen kasta loss på somrarna. (har bara en gång jobbat en hel sommar och det räckte) Jag insåg att det inte är norm och något jag efter pappaledighetsdagarna, mellan jobb eller få sparken i maj-lösningarna skulle få svårt att få till om jag inte gjorde något radikalt.

Till detta så kände jag att jag, inte så sällan, kunde komma hem helt slut efter en intensiv dag på jobbet. Efter en dag full av möten som rekryterare eller chef där jag måste vara hundra procent närvarande så kände jag mig som efter ett högskoleprov på kvällarna. Jag ville ha kraft och energi till alla projekt och saker jag ville ha in i mitt liv utöver en bra arbetssituation. Jag vill ha passion i mitt liv dag som kväll!

Det är detta som är ursprunget till och målet med Robban-modellen!

Själva modellen uppritad är en insikt som bara är ett par år gammal och något jag snott från en ny spännande och allt mer givande vänskap i David. Han gav mig ett sätt att visualisera och därmed lättare prioritera, inte minst det affärsmässiga, i Robban-modellen. Hela modellen får jag beskriva i ett senare inlägg men tänkte börja med att förklara P:et som står överst i den.

P:et står för Personliga prioriteringar, vad jag vill ha i mitt liv eller min vardag. Det är överordnat allt annat som jobb och karriär och något jag delar tillsammans med min fru och familj. Vi definierar P:et, eller det liv vi vill ha, och vilka ingredienser som det skall innehålla sen är resten medel för att nå dit.

I början av mina ansträngningar i att nå större frihet, så insåg jag att eget företag var ett sätt att få kontroll och själv styra. Jag kom också på mig själv med att låta mitt företagande snarare vara överordnat P:et istället för tvärtom, en känsla som visade sig vara ganska vanlig. I min roll som Employer branding och marknadschef på Konsultföretaget Kvadrat som vänder sig till anställda konsulter och utmanar dem att bli egenföretagare så började jag sätta mig in i och analysera vad som låg bakom ett sådant beslut - vilka var drivkrafterna bakom att köra eget hos andra? Då var syftet att förstå vår målgrupp och den sk Persona som vår kommunikation riktade sig emot, men insikterna från andra var värdefulla även för mig personligen.

Jag fann samma svar hela tiden nämligen ordet frihet. Frihet över sin tid och sin ekonomi. Jag tror det är drivkraften bakom de flesta företag faktiskt. Har dock sett många, och pratat med några, som lämnat en anställning för att köra eget av just den anledningen men som inte ärligt mot sig själva har definierat eller satt upp sitt P överst. Då blir risken att företagandet blir på bekostnad av P:et. Upplevelsen att företaget blir allt och sker på bekostnad av både ekonomi och privata önskemål om frihet. Eller som en egenföretagare jag pratade med uttryckte det: ”Allt var som förut, jag jobbade snarare mera (nästan dag och natt) men med den skillnaden att jag inte hade råd att ta ut någon lön. Jag började drömma om att ha en lön som kom in varje månad och 5v semester” Det finns många exempel på företagare som gjort den resan, det blir sällan bra och många som går från anställd till att köra eget har upplevt samma sak och då valt att gå tillbaka till anställning och ekorrhjulet igen. För att återigen drömma om mer frihet och ledighet…

Mina personliga insikter efter att ha provat på dessa svallande känslor och träffat/umgåtts med många som tagit steget, utöver att du måste se till att ditt företag går bra, är följande:

Du måste börja med P:et och verkligen beskriva och definiera det för dig själv gärna tillsammans med din partner eller familj.

- Vad vill du ha för vardag?

- Hur ser era prioriteringar ut?

- Hur mkt pengar kommer det behövas för att finansiera det livet?

Ovanstående är tre bra frågor att jobba igenom svaren på.

Mitt P lyder kortfattat: Jag vill vara ledig juni, juli och augusti samt varje onsdag.

Det finns massa annat i P:et som hur vi vill bo, vilken standard vi vill ha, hur mkt vi vill resa, vad vi vill ge våra barn för tid och förutsättningar, vilka fritidsintressen, vilken kost och träning osv osv. Allt är med och något vi diskuterar och uppdaterar löpande. Sedan kommer en viktig bit i att vi måste finansiera det och då behövs ofta lite mer prioriteringar. Här tror jag på att jobba aktivt med sina levnadskostnader och försöka hålla nere på de fasta samt väga dem emot tid och inte titta för mkt på andra utan utgå från vad står i ditt P.

En tankeövning som jag brukar be de som tänker i banor av ”mer tid över till annat” är denna: Skulle det vara trevligt att kunna vara ledig tex varje onsdag, säg ett år framåt? Vad skulle du kunna göra på dessa 20% av din arbetstid? Är svaret -ja! så kan du läsa vidare, är svaret -aldrig att jag skulle vilja jobba så mkt mindre, jag älskar att jobba över allt annat, så sluta läs här.

För de flesta av oss är nämligen, enligt mig, detta ett fullt realistiskt val du kan göra. Räkna ut 20% av din nettoårslön så får du ett belopp som det handlar om. (typ mellan 30-90 000 kr/år beroende på vad du tjänar). Jag hävdar att de flesta av oss (har du barn så har du laglig rätt till det) kan gå in till chefen och förklara att du kommer gå ner och jobba 80%. Motivera gärna med att du kommer höja din produktivitet och få tid till att reflektera, ta hand om din hälsa etc så förstår hen förhoppningsvis ditt val. Detta gör att många enligt mig har valet, att tex strunta i köksrenoveringen mot att vara ledig varje onsdag i ett år! Svara snabbt - öppna ful kökslucka men ledig varje ons? Ja eller nej?! Räcker det med en bil i familjen? Skippa Thailandsresan? osv. Kanske bara är jag som är konstig som uppskattar ledighet så mycket för jag har nästan inte mött någon som uttalat har samma prio, varför vet jag inte. Är det någon slags hets från samhället som gör att vi bara snurrar på utan att reflektera? ibland tror jag att det är så. Klart vi ska renovera köket det gör ju alla, klart vi måste ha ny bil osv, någon slags medelklasshets - men vem blir vinnare i det racet?

Poängen är - stanna upp och tänk igenom vad du vill med din vardag, inte vad du ska göra när du är pensionär eller ekonomiskt oberoende utan hur vill du att dina veckor ska se ut nu, nästa vecka? Jag är inte extrem eller hippie på något sätt, jag vill också ha massa prylar och fint kök osv, jag är som folk är mest (i alla fall i den sociala kontext vi lever i som jag vet är lite av en segregerad bubbla) men som Mattias och jag sa när vi diskuterade saken för 15 år sedan -det krävs rätt mkt för att komma till en inkomstnivå där du kan ha personal som servar dina prylar, och vägen dit kräver ofta mkt arbete. Så kanske är lösningen att slå av en oktan och ”foka” om lite istället för att sträva in i kaklet?

Risken finns att när vi bara kör på i ekorrhjulet hamnar i ett läge där vi bara kan vila på vår ledighet. Till exempel om du bara jobbar och skjutsar barn så blir det kanske ”tråkigt” att vara ledig för du har ingen kraft att göra något då. Spiralen går sakta neråt och inte ens för en själv tycker man att det är något fel att jobba jämt, eftersom man sakta minskat ner på aktiviteterna som förr fyllde ledigheten så märker man inte ens hur passiv ens fritid blivit. ”Ett aktivt val” hävdar en del jag diskuterat med och då faller min logik, enligt dem.

Där kan jag bara stå upp för min åsikt och jag lovar att jag har inga som helst problem att hitta på något stimulerande att göra på mina onsdagar. En inspirationskälla för de som tvekar på den punkten kan vara Bronnie Ware´s bok ”The Top Five Regrets of the Dying” som bygger på intervjuer på dödsbädden. Som jag ändå tycker är ett slags facit, dessa gubbar och gummor har liksom rätt att uttala sig om livsval. Topp fem listan över vad de ångrar allra mest ser ut som följer:

Jag önskar att…

1. …jag levt efter min önskan mer än efter andras förväntningar på mig.

2. …jag inte hade jobbat så mycket!

3. …jag hade haft modet att uttrycka mina känslor!

4. …jag hade hållit kontakten med vänner.

5. …jag hade låtit mig vara lyckligare.

Inspirerande och klart tänkvärda allihop och ja alla återfinns i Robban-modellen!

Så jag börjar med mitt P och låter resten styras av det. Jag skulle helt klart vilja ha fler likasinnade i min omgivning. För om jag vill segla med någon en onsdag eller kratta löv för den delen så får jag vända mig till pensionärer för ingen annan har tid…

/Robert #Livingmybrand

Robert Dyberg - Robban modellen